När jag ställer mina barn i skottlinjen

Det finns så mycket hemskt på nätet...

Det finns så mycket hemskt på nätet…

Jag skäms för det, men idag utnyttjade jag mina egna barn i forskningssyfte. Jag vet. Det är inte riktigt etiskt försvarbart. Och som förälder ska jag skydda mina barn, inte utsätta dem för risker. Varken fysiskt eller psykiskt. Men… jag kände att jag måste göra något.

Ni har säkert sett dem. Traditionalisterna på nätet. De som vet att det var bättre förr. Att allt var bättre förr. Innan pk-maffian, staten, media och polisen förstörde allt. Förr, när vi var bäst i allt. Ingen var sjuk. När man kunde lita på folk, och alla hade välbetalda jobb och ett fantastiskt sexliv.

Jag utsatte idag mina barn för ett dramatiskt och hemskt experiment, och jag måste erkänna att jag var faktiskt lite exalterad inför det. Så i gasen att jag först gjorde allt fel och fick blåsa av testet innan jag ens hunnit börja. Men så plötsligt insåg jag mitt misstag, kunde korrigera och kalla till mig barnen igen.

Testet gick ut på att låta barnen se om allt verkligen var bättre förr. Att låta dem utsättas för en viktig del av min barndom, något som fortfarande efter alla dessa år lever kvar i mig. Som har format mig och mina jämnåriga. Reaktionen jag fick var både väntad och oväntad. Den yngste började skratta och ville till en början se mer, men tappade intresset väldigt fort. Den förstfödde, och här fick jag nästan en klump i halsen över hur heroiskt han hanterade situationen, lade sin hand på min arm och sade med hes stämma ”jag förstår varför, pappa. Jag förstår lite bättre nu”.

Jag utsatte mina barn för ett riskabelt experiment. Jag riskerade mina barns mentala hälsa. Jag hittade första avsnittet av det gamla barnprogrammet ”Tårtan” på YouTube och visade det för mina barn. Men fick det åtminstone bekräftat…

Det var jäklar i mig inte bättre förr!

Vi har vår i luften. Var har Facebook sin?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografen Ingrid Wahlgrens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat? Foto: Ingrid Wahlgren

Jag erkänner att jag inte riktigt kollat upp det här, jag har inga data som kan bekräfta. Det handlar helt enkelt om en liten känsla som smugit sig in hos mig och inget annat. För… jag tror våren tagit över mina sociala medier.

Visst, det flödar just nu över i mina flöden med vackra bilder från facebookvänner som är ute och tar första glassen, njuter i solen, vistas i skog och mark och så vidare. Men de är inte lika många. Har ni också märkt det? Det är färre som delar med sig, det är färre som kommenterar och det är färre som för väsen av sig.

Jag har som sagt inga mätningar som tyder på detta. Men jag märkte det först på Twitter i förra veckan, då jag plötsligt kunde plöja igenom flödet sedan jag var inne sedan. På rekordtid! Det var färre tweets som låg och skvalpade. Samma på Facebook, där jag som alltid väljer ”Senaste” för att uppleva flödet kronologiskt, inte längre ser hur inläggen konkurrerar om antalet inlägg per minut.

Det är fortfarande, åtminstone vad jag kan se, samma människor som uppdaterar sitt flöde. Men det börjar bli lite, lite mer substans i flödet. Vi delar inte längre allt. Vi kommenterar inte längre allt, vi… låter mer passera verkar det som.

Är det ett skifte vi ser just nu? Har sociala medier nått sin topp och snabbt minskar i betydelse? Eller är det bara just i mitt flöde, just nu, som det händer? Bland mina nätverk?

Eller, vilket gud förbjude, kan det vara så att vi just nu bara drabbats av lite vårkänslor och mobilen har fått ge tillfälligt vika för lite IRL i våren?

Transparens: Japp. Den förtjusande bilden kommer från min mor. Det är därför fotografen och jag har samma efternamn. Det är ingen tillfällighet. Förresten så är bilden från Visby. Bara så ni vet.

Att strukturera och planera ett kaos

En svinstia eller ett svinaktigt beteende eller... Det som sker det sker. Foto: Lance Cheung, via Flickr.com och kontot U.S. Department of Agriculture med CC BY-ND 2.0

En svinstia eller ett svinaktigt beteende eller… Det som sker det sker.
Foto: Lance Cheung, via Flickr.com och kontot U.S. Department of Agriculture med CC BY-ND 2.0

Jag har ju en liten bekännelse att göra. Det är ju så att ibland fungerar det inte riktigt som man tänkt sig, att planeringen inte riktigt lirar med verkligheten. Ni vet, ungefär som när man egentligen skulle ha städat hela huset innan den älskade kommer hem efter affärsresan. Då intentionen var så bra som den bara kunde vara. När planeringen var perfekt och minutiös och egentligen bara saknade den där enda detaljen. Att sätta en starttid. Vilket betyder att du inte kommer igång med städningen förrän halvtimmen innan älsklingen är hemma. Och att din fina rengöring snarare kan jämföras med att sminka en gris…

Ja, men det kan ju vara så ibland. Du vill, men räcker inte hela vägen. Du borde, men har svårt att finna motivationen. Du skulle, men det blev pannkaka.

Ungefär så har det på sätt och vis varit med Blogg100 den här veckan. Jag har liksom inte riktigt fått till tidpunkten för allt och alla så som jag hade velat. Det har helt enkelt hela tiden blivit något i sista minuten.

Som livet i största allmänhet alltså. Och det kan man ju inte annat än älska, eller hur?

Tänker HD stoppa oss från att använda Facebook i framtiden?

Den här bilden, som jag tagit för att för jobbets facebookkonto illustrera det ljusträd som 2015 stod utanför Sankta Maria domkyrka, kan framöver innebära att jag bryter mot upphovsrätten. Detta för att det finns ett konstverk i bakgrunden. Och för detta ska jag i så fall betala en avgift. Hörde jag någon säga Copyswede?

Den här bilden, som jag tagit för att för jobbets facebookkonto illustrera det ljusträd som 2015 stod utanför Sankta Maria domkyrka, kan framöver innebära att jag bryter mot upphovsrätten. Detta för att det finns ett konstverk i bakgrunden. Och för detta ska jag i så fall betala en avgift.
Hörde jag någon säga Copyswede?

Kommer du ihåg din senaste semestertripp? Minns du bilderna du tog på familjen på torget? Eller de du tog på den fantastiske gatumusikanten vid stationen? För att inte tala om när ni besökte museet och barnen ställde sig precis som skulpturen bredvid?

Idag, med mobilkameror i var människas hand, är våra minnen mer förevigade än vad de någonsin varit i historien. Och dessa bilder delas mellan fler människor än vad vi kunnat förutspå tack vare hemsidor, sociala medier och liknande.

Ett beslut i Högsta domstolen idag kan göra allt det där olagligt i stil med piratkopiering!

Nu ska allt ännu, vad jag förstår, avgöras och sista ordet är ännu inte sagt hoppas jag. Men beslutet i HD är trots det helt uppåt väggarna om ni frågar mig. Kampen står just nu mellan Wikimedia Sveriges satsning offentligkonst.se och BUS, Bildkonst Upphovsrätt i Sverige och vem som ska få slå mynt av offentlig konst runt om i Sverige. BUS är en av medlemmarna i Copyswede om någon inte redan gissat det.

Det är här det blir läskigt. Precis som med kassettbandsskatten, eller privatkopieringsskatten, som tvingar dig att betala extra skatt på varje musikspelare, dator och minneskort du köper, så blir du framöver betalningsskyldig så fört ett offentligt konstverk syns på dina bilder. Det vill säga om du lägger ut bilden på internet. Och som du vet ligger Facebook, Instagram och Twitter på internet, så därför blir det stopp.

BUS anser att det är de som företräder konstnärerna och att de ska ha betalt för konsten. Konst som redan en gång finansierats med offentliga medel. Det betyder också, och detta har jag redan fått exempel på, att jag som kommunikatör inte kan fotografera och publicera bilder inifrån Visby domkyrka eller de modernare Visborgskyrkan och Terra Nova kyrkan. Förmodligen inte heller från utsidan, eftersom kyrkorna är full av konst, från altartavlor till glasfönster.

Jag gillar visserligen att skriva. Men att bara få beskriva med hjälp av ord framöver… That sucks!