Giganter med tonåringar för barn

Bild på omslaget av Gigant nummer 8 1985.

Ett stycke nostalgi på 164 sidor. Just det här numret, och dess huvudpersoner, var en favorit då för 30 år sedan!

Jomenvisst, lite nördig kan jag väl ändå medge att jag är. Kanske… Men när barnen berättar att det ska vara maskerad på fritids, och temat är hjältar, så är det ju inte utan att en annan kan bli lite extra intresserad. Och nyfiken! Speciellt när ungarna dissar ikoner som Stålis, Läderlappen (ja, ja. Okej. Batman!) och andra storheter.

Istället fastnar den förstfödde för Blixten (The Flash), och det utan att känna till att den hjälten fått en egen teveserie. Den yngste väljer lite otippat Cyborg (som faktiskt fick heta Cyborg även här). Å andra sidan var de inte så otippat ändå. Inte för dem, och inte för pappor som håller lite koll. För superhjältar har fått lite av ett uppsving bland de lite yngre. Inte så att de gör som pappa och läser serietidningar. Nej, nu för tiden kan barnen sina långkalsonghjältar genom ett annat  medium. Genom konsollspelen! Och i en speciell del av konsollvärlden. Nämligen i den delen där hjältar transformerats genom dansk plast.

Vi talar datorspel med superhjältar som legogubbar. Och just exakt där är både The Flash och Cyborg en betydande del.

Därför begav jag mig ut i uthuset och rotade fram en gammal Gigant från 1985. Det är därför jag suttit och lekt med silvertejp, aluminiumfolie och toarullar. Och det är därför jag nu sitter och bläddrar nostalgiskt i min gamla tidning.

Fast jag borde krypa ner i sängen…

#Blogg100

Lyckan i det spontana

Bild på ett tvättmanskinsprogrem

Spontanitet kan vara så svårt, oavsett vad!

Låt oss först av allt klara ut en sak. Jag är inte nämnvärt spontan! Jag gillar inte att när jag förväntar mig en sak, så kommer något och kullkastar den planeringen. Pannkakor på torsdag, tre brödskivor till frukost, Agent X9 rakt ner i brevlådan var fjärde vecka. En ny iPhone som presenteras varje år!

Jag. Gillar. Det. Väntade!

Sort of i alla fall… Jodå, mina närmaste kan nog minsann berätta om hur stelbent jag kan vara. Att jag vill ha saker och ting som de alltid varit, och om några förändringar ska ske så ska det planeras (någon skulle säga ”ältas”) i väldigt god tid.

But there is allways a ”men…”…

Så stelbent jag än må vara så innebär mitt jobb som kommunikatör ett visst mått av flexibilitet. Realtidshanteringen är en del av min arbetsbeskrivning. Som tvåbarnsfar och make har jag också fått lära mig att vabruari, samt vabanuari och vabars, är en lång dags färd mot natt i att bolla familje- och jobbplaneringen. För att inte tala om nuvarande bloggandet som kvällsprövning och som satt prioriteringarna lite annorlunda de senaste 63 dagarna.

Okej, det där sista om bloggandet är ju faktiskt något som blivit en vana. Men ändå…

Jag var på kalas igår. En tillställning där jag kände en och hade träffat tre till. Men ingen annan av de dryga femtio personerna som kommit till ön med den gemensamma nämnaren att vi alla gillar Lego. Trots det är jag inte förvånad över att jag hade jättekul. Spontana samtal och möten på festen utvecklades till härliga samtal och möten. Jag måste erkänna, att sedan familjen flyttade till ön har jag gång på gång klivit ur min invanda trygghetszon utmanat mig själv och… gillat att vara spontan. Hade det inte varit för mitt urusla namnminne hade jag kunnat röra mig väldigt lätt och ledigt både här och där.

Sedan finns det faktiskt en grej till som jag faktiskt älskar med det spontana. Det handlar då inte direkt om mig själv utan man kan väl kalla mig för ”offret” här. Den som är målet för spontaniteten hos andra. En spontanitet som var mer sällsynt under mitt liv som exilgute än vad den är idag. För idag svängde min lillasyster förbi med sin familj på lite kaffe. En spontan grej som inte riktigt var lika möjlig när vi bodde 25 mil från varandra.

Den möjligheten för spontana träffar är för mig ovärderlig!

På tal om spontanitet… Svåger Niklas. Det tog längre tid än så. En vit 60 – tre timmar och 24 jäkla minuter. Det är allt annat än spontant!

#Blogg100