Hur går vi vidare nu? Rör vi oss som små ljus i mörkret, eller är vi ljuset som lyser upp?
Lider lite av reaktionerna på nyheten från igår. Jag har fått mer input idag, både med- och mothugg, och lite att tänka på i största allmänhet. Trådarna blev långa och mer eller mindre innehållsrika på Facebook. Lite emotionellt det också…
Så… hur anpassar jag mig till mina nya kunskaper och går vidare med livet nu?
Jag skrev av mig på Twitter tidigare ikväll. Men det räckte inte, så därför slösar jag tid med att skriva denna text. Det är ju fan att jag över huvud taget ska behöva göra detta 2017!
Jag blev uppriktigt ledsen över dagens nyhet. Nazister vill ha utrymme i Almedalen. Mitt under Politikerveckan, världens största praktexemplar för demokrati. Det är då som de som hatar demokrati vill få utrymme. Det gör mig ledsen. Och arg!
Det finns ingen anledning till varför de ska få tillgång till denna ynnest. Inte om man värdesätter demokratin. Ja, alla har rätt till en åsikt och jag tillhör dem som kämpar för rätten till detta. Jag vill till och med kämpa för de som själva kallar sig fienden till denna rättighet. Det är deras rätt i ett fritt, demokratiskt samhälle. Men jag vägrar att hålla med dem. Det är min rätt!
Och att delta i Politikerveckan är ingen rättighet. Det är en skyldighet att försvara den demokratiska idén!
Politikerveckan i Almedalen är en fantastisk demokratisk manifestation. Därför ska vi slå vakt om den, och det innebär att vi faktiskt säger nej tack till till våldsextremistiska terroristorganisationer. Bara för att tjänstemän vid Region Gotland inte kan se några regelmässiga hinder, och att polisen inte finner några direkta säkerhetsanledningar att säga nej, så behöver inte arrangörerna säga ja till detta. Det beslutet är Region Gotlands politiska partier att ta. Det är deras rätt som arrangörer.
Det är fan i mig deras skyldighet att besluta om!
Idag nåddes vi av en annan nyhet, att 127 författare tackar nej till Bokmässan i Göteborg. De bojkottar mässan därför att arrangörerna välkomnar ett förlag som stöder och backar upp nazismen. Det innebär att bokmässan utarmas, och jag vill inte att detta ska hända Politikerveckan.
Eva Nypelius och Björn Jansson leder våra två största lokala partier. Alla partier i fullmäktige, som Socialdemokraterna, Centern, Miljöpartiet, Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Feministiskt Initiativ och, tro det eller ej, Sverigedemokraterna, har nu möjlighet att ta avstånd från nazism och våldsbejakande terrorism.
Ta den möjligheten. För Gotlands skull. För Politikerveckans skull. Men framförallt för anständighetens och medmänsklighetens skull!
Den stressade räknade till flera ”staräurar” i helgen, och kanske främst under annandag påsk. Men jag påstår att det bara var en.
Gotländskan är en fantastisk dialekt, och gutamålet är ett fantastiskt språk. Ja, det är inte bara jag som säger att det är ett eget språk, utan det finns faktiskt språkforskare som säger detta, så jag är inte helt ute och cyklar här. Det kan vara så att vi är flera som har fel, men då får vi väl skaffa några tandemcyklar istället.
Ett väldigt aktuellt gotländskt ord är ”staräur”. Den korta betydelsen är ”bakslag i vårvädret”. Den långa är att vintern kommer tillbaka med snö och minusgrader trots att vårblommorna tittat fram, gräset har börjat växa och flera knoppar har brustit på kvistarna. De flesta är ense om att en ”staräur” inte är något man önskar, utan är mer negativt laddat eftersom vi snarare väntar på värme och sol. Men ungefär där slutar många att vara just överens.
För… vad definierar en ”staräur”? När får man börja räkna dem? Hur många krävs det innan våren äntligen är här för att stanna?
Under långfredagen hävdade jag på sociala medier att vi drabbades av den andra ”staräuren” i ordningen. Andra tyckte att det var den sjunde. Jag tror att de flesta i alla fall håller med om att det ska vara sju ”staräurar” till antalet, även om jag hör talas om de som talar om nio, fem och till och med så få som tre. Men jag håller mig till sju för det är vad jag fick höra ”sum leitn sårk pa sokni”.
Det avgjort största trätoämnet däremot är frågan när man får börja räkna ”staräurar”. Det enkla svaret hittar vi i Gutamålgillets ordbok, där vi kan läsa ”snöväder sedan staren kommit”. ”Staräurns dag”, ja det finns faktiskt en sådan dag, var torsdagen den 16 mars enligt Gutamålgillets Allnakku för 2017. Enligt en ornitolog jag känner så är det ungefär då som staren ska återvända till våra breddgrader. Hon är ju en flyttfågel. I alla fall var hon det innan klimatet fick hicka på grund av utsläppen och fågelstackarna numera faktiskt kan övervintra i de sydliga delarna av Sverige. Som Gotland!
Jag har också läst någonstans att du inte får börja räkna förrän 1 april, men den källan känns inte helt trovärdig (förlåt Gefle Dagblad). Det känns dock lite fånigt att ens börja prata om vår innan vårdagjämningen. Alla som börjar räkna ”staräurar” redan i december eller januari har helt enkelt fel. Då är det per definition vinter och det är snöfall, snöoväder eller snöstorm vi talar om och inget annat.
Vad som avgränsar ”staräurarna” är inte heller alla ense om. I mitt stilla sinne måste det handla om en rejäl väderförändring. Snön måste vara tydlig på gräsmattan (vissa talar om minst en halvtimme), och du får inte räkna en ”staräur” per snöby som passerar. Inte ens om vädret samma dag är jättefint där emellan. Nej, det ska vara ett snöfall och därefter ska vårvärmen, eller vad det kan kallas, komma tillbaka innan nästa ”staräur” kan komma. Eller räknas!
Så… Staren ska ha kommit. Det ska vara efter vårdagjämningen. Det ska vara klart definierade väderomslag mellan härligt och varmt vårväder kontra ”winter is coming”. Och det ska vara sju ”staräurar” innan sommaren äntligen är här. Annars blir det en riktigt dålig sommar!
Sådär. Nu står jag här med skägget (nåja, svinborsten jag har på hakan) i brevlådan. Jag är redo för andra tolkningar. ”May the shitstorm comence”, vi har haft tre ”staräurar”.
Kanske till och med bara två när jag tänker efter…
Bilden kommer från Nordiska museets facebook, så jag hoppas de inte har något emot att jag delar den vidare. De har lagt upp bilderna under licens CC BY NC, och den enda fotografen de creddat till dessa är deras egen Kajsa Hartig. Så jag hoppas hon är fotograf för alla fyra bilderna.
Minnen är egentligen allt vi har. Och ibland, på grund av sjukdom eller olyckor, inte ens det… Men det vi kan minnas är det vi ibland måste vårda. Det vi måste se till att förmedla vidare. Att säkra för framtiden.
”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det” ska George Santayana en gång ha sagt. Idag ser vi många tecken på att vissa har svårt att komma ihåg det de lärde sig i skolan. Vissa står i talarstol framför den samlade pressen och minns inte vad som hände för runt 75 år sedan i Europa. Själv minns jag i stort sett inte ett enda årtal från skolans historielektioner.
Men nu pågår olika kampanjer för att vi ska komma ihåg. För att vi ska minnas vad som hände den 7 april 2017. En av initiativtagarna är Nordiska Museet som vill att vi skickar in bilder och inlägg i sociala medier från denna dag.
Gör det. Om några veckor kommer vi inte att hitta vad vi skrev i våra flöden, så gör det nu.