Glädjen i att bli behandlad som ett ting

Bild på möjliga lånegotlännigar.

”Låna en gotlänning” på biblioteket? Kan det vara något? Tydligen, och tydligen finns det många som kan tänka sig att prata med en nybliven öbo!

Jag transformerades idag till en sak. En pryl! Dessutom den sortens grej som man inte behöver ta fullt ansvar för, utan bara som något man lånat. För det är just vad jag blev. Utlånad…

Det kändes helt fantastiskt! Och skitnervöst. Samt hedrande! Men mest nervöst.

Precis som det var tänkt när projektet ”Låna en gotlänning” först kom på tal fick jag ett mejl från biblioteket, med kontaktuppgifter till den som ville låna just mig. I det här fallet handlade det om en fastlänning som flyttat till ön, med rötterna i ett annat land, och som nu försökte landa i sitt nya liv som gotlänning. Då jag jobbat lite extra hela veckan som gått, hela vägen in på söndagen, passade det bra att gå direkt från jobbet till detta nya och spännande.

Vad skulle vi prata om? Vad kunde vi prata om? Den här människan visst lite om mig, tack vare den beskrivning jag lämnat om mig själv. Men jag visst inte mer än namnet på den jag skulle träffa, och det denne berättade över telefon. Tänk om det bara skulle bli tyst… att ingen av oss skulle ha en aning om vad vi skulle säga… Okej, just det var jag kanske inte så rädd för. Inte med den wahlgrenska svadans begåvning som ligger inom familjen. Ovigt munläder är inte vårt största problem om man säger.

Men om den som lånat mig, tänk om den inte vågade prata? Tänk om människan med nöd och näppe lyckats ta mod till sig så pass att låna en gotlänning, men i sin blygsel ångrade sig? Eller om jag skulle i min egen nervositet skulle stänga av öronen och koppla in munnen på autopilot? Det är inte helt ovanligt att så händer för mig, och det skulle vara… så fel!

Vi pratade i två timmar. Knappt! Jag hoppas och tror att min låntagare hade lika trevligt som jag, och jag fick mig på köpet ett par tankeställare om hur det är att vara ny på ön.

#Blogg100

Lyckan i det spontana

Bild på ett tvättmanskinsprogrem

Spontanitet kan vara så svårt, oavsett vad!

Låt oss först av allt klara ut en sak. Jag är inte nämnvärt spontan! Jag gillar inte att när jag förväntar mig en sak, så kommer något och kullkastar den planeringen. Pannkakor på torsdag, tre brödskivor till frukost, Agent X9 rakt ner i brevlådan var fjärde vecka. En ny iPhone som presenteras varje år!

Jag. Gillar. Det. Väntade!

Sort of i alla fall… Jodå, mina närmaste kan nog minsann berätta om hur stelbent jag kan vara. Att jag vill ha saker och ting som de alltid varit, och om några förändringar ska ske så ska det planeras (någon skulle säga ”ältas”) i väldigt god tid.

But there is allways a ”men…”…

Så stelbent jag än må vara så innebär mitt jobb som kommunikatör ett visst mått av flexibilitet. Realtidshanteringen är en del av min arbetsbeskrivning. Som tvåbarnsfar och make har jag också fått lära mig att vabruari, samt vabanuari och vabars, är en lång dags färd mot natt i att bolla familje- och jobbplaneringen. För att inte tala om nuvarande bloggandet som kvällsprövning och som satt prioriteringarna lite annorlunda de senaste 63 dagarna.

Okej, det där sista om bloggandet är ju faktiskt något som blivit en vana. Men ändå…

Jag var på kalas igår. En tillställning där jag kände en och hade träffat tre till. Men ingen annan av de dryga femtio personerna som kommit till ön med den gemensamma nämnaren att vi alla gillar Lego. Trots det är jag inte förvånad över att jag hade jättekul. Spontana samtal och möten på festen utvecklades till härliga samtal och möten. Jag måste erkänna, att sedan familjen flyttade till ön har jag gång på gång klivit ur min invanda trygghetszon utmanat mig själv och… gillat att vara spontan. Hade det inte varit för mitt urusla namnminne hade jag kunnat röra mig väldigt lätt och ledigt både här och där.

Sedan finns det faktiskt en grej till som jag faktiskt älskar med det spontana. Det handlar då inte direkt om mig själv utan man kan väl kalla mig för ”offret” här. Den som är målet för spontaniteten hos andra. En spontanitet som var mer sällsynt under mitt liv som exilgute än vad den är idag. För idag svängde min lillasyster förbi med sin familj på lite kaffe. En spontan grej som inte riktigt var lika möjlig när vi bodde 25 mil från varandra.

Den möjligheten för spontana träffar är för mig ovärderlig!

På tal om spontanitet… Svåger Niklas. Det tog längre tid än så. En vit 60 – tre timmar och 24 jäkla minuter. Det är allt annat än spontant!

#Blogg100

Något lånat, något gammalt, något nytt. Som mig!

Låna en gute

Vi var ju inga muntergökar precis. Inte på bild. Men desto gladare för att projektet dragit igång. Låna en gotlänning drar igång i maj! Bilderna är plåtade under Östnytts sena sändning. All bildcred till dem, och du hittar en länk till reportaget i texen bredvid.

Vill du låna en gotlänning? Då är det bara att gå förbi närmaste bibliotek! Lite kort handlar det om integration, att skapa nätverk och lära känna andra. Men även om att släppa in andra, visa upp sig och bryta sina mönster.

”Låna en gotlänning” är ett litet test du kan läsa mer om på Almedalsbibliotekets hemsida, samt hos media som Radio GotlandHela Gotland och Östnytt. Men kort går det ut på att ett antal gotlänningar ställer sig tillgängliga att bli ”lånade” på närmaste bibliotek. ”Låntagaren” i sin tur kan vara en nybliven gotlänning från Irak eller Luleå, det gör egentligen det samma. Det viktiga är det gemensamma utbytet två människor emellan.

Idén är såklart inte ny. I det här fallet är den inspirerad från Hultsfred där ett liknande projekt genomförts. Men jag tycker den är genial. Och jag kommer att finnas att låna från både Gråbobiblioteket och Almedalsbiblioteket!

#Blog100 #Mångfald