”Låna en gotlänning” på biblioteket? Kan det vara något? Tydligen, och tydligen finns det många som kan tänka sig att prata med en nybliven öbo!
Jag transformerades idag till en sak. En pryl! Dessutom den sortens grej som man inte behöver ta fullt ansvar för, utan bara som något man lånat. För det är just vad jag blev. Utlånad…
Det kändes helt fantastiskt! Och skitnervöst. Samt hedrande! Men mest nervöst.
Precis som det var tänkt när projektet ”Låna en gotlänning” först kom på tal fick jag ett mejl från biblioteket, med kontaktuppgifter till den som ville låna just mig. I det här fallet handlade det om en fastlänning som flyttat till ön, med rötterna i ett annat land, och som nu försökte landa i sitt nya liv som gotlänning. Då jag jobbat lite extra hela veckan som gått, hela vägen in på söndagen, passade det bra att gå direkt från jobbet till detta nya och spännande.
Vad skulle vi prata om? Vad kunde vi prata om? Den här människan visst lite om mig, tack vare den beskrivning jag lämnat om mig själv. Men jag visst inte mer än namnet på den jag skulle träffa, och det denne berättade över telefon. Tänk om det bara skulle bli tyst… att ingen av oss skulle ha en aning om vad vi skulle säga… Okej, just det var jag kanske inte så rädd för. Inte med den wahlgrenska svadans begåvning som ligger inom familjen. Ovigt munläder är inte vårt största problem om man säger.
Men om den som lånat mig, tänk om den inte vågade prata? Tänk om människan med nöd och näppe lyckats ta mod till sig så pass att låna en gotlänning, men i sin blygsel ångrade sig? Eller om jag skulle i min egen nervositet skulle stänga av öronen och koppla in munnen på autopilot? Det är inte helt ovanligt att så händer för mig, och det skulle vara… så fel!
Vi pratade i två timmar. Knappt! Jag hoppas och tror att min låntagare hade lika trevligt som jag, och jag fick mig på köpet ett par tankeställare om hur det är att vara ny på ön.
#Blogg100
En del 