Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det lustigt. Egentligen är det ju bara löjligt. Speciellt med tanke på att jag är fullt medveten om det! Kanske skulle man kunna kalla det lyteskomik, men jag vet ärligt talat inte…
Jag har lite svårt för att gå och lägga mig! Missförstå mig inte här, för jag gillar verkligen, v-e-r-k-l-i-g-e-n, att sova. Och att vakna på helgen bara för att kunna få somna om igen. Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som drömmarna verkligen får fart, och fantasin inte har några gränser. Jag sover gärna, ofta och länge.
Men att gå och lägga sig är faktiskt i nivå med att käka mat. Så vansinnigt onödigt!
Ja, ja. Jag ska inte överdriva. Men det finns så mycket annat som jag hellre gör, och ibland gör, än käka och gå till sängs. På kvällen är jag som mest kreativ. Det är då min hjärna spinner som bäst och det är då jag kan få utlopp för all min kreativitet på det lätt konstnärliga planet. Det är också då jag helt och fullt totalt kan få slapphetsspatt och sitta och zappa till tre på natten. Att zappa är för mig också en kreativ och fantasieggande sysselsättning, förvisso någon annans fantasi men ändå något jag tar emot och omhuldar. Jag tror att jag som mest har följt fyra långfilmer samtidigt på olika kanaler (by the way är synkroniserade reklampauser ett otyg jag verkligen hoppas tevebolagen lägger av med direkt!). Allt glo på teve är kanske inte fullt lika kreativt som att skapa själv, men ack så skönt.
Detta beteende är också inte helt ovanligt så fort jag är bortrest från familjen. Jag jobbar lite extra under kvällen, och sedan ligger jag i sängen och bläddrar mellan kanalerna. Allt för att slippa gå och lägga mig. Allt för att inte behöva avsluta dagen. Allt för att inte behöva sluta ögonen. I ensamhet. För mig själv. Utan att höra min frus andning bredvid mig…
Jag avskyr verkligen när Anneli är bortrest. Som ikväll.
Avskyr det!
#Blogg100