En kvällsvana jag inte vant mig vid!

En dator, en lättöl och en påse ostbågar!

Ett sätt att slippa gå och lägga sig är att käka ostbågar, blogga och dricka lite öl. Lättöl, om jag får förtydliga mig. Det finns en sorts lättöl, en enda sort, som fallit mig i smaken. Men den säljs bara på Lidl så det är tur det finns en i Nynäshamn!
Och för den som undrar; Matlagningspincetten finns med på bilden eftersom ostbågar och tangentbord är en usel kombination. Jag vet att standardverktyget är ätpinnar, men just nu är jag för lat för det!

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det lustigt. Egentligen är det ju bara löjligt. Speciellt med tanke på att jag är fullt medveten om det! Kanske skulle man kunna kalla det lyteskomik, men jag vet ärligt talat inte…

Jag har lite svårt för att gå och lägga mig! Missförstå mig inte här, för jag gillar verkligen, v-e-r-k-l-i-g-e-n, att sova. Och att vakna på helgen bara för att kunna få somna om igen. Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som drömmarna verkligen får fart, och fantasin inte har några gränser. Jag sover gärna, ofta och länge.

Men att gå och lägga sig är faktiskt i nivå med att käka mat. Så vansinnigt onödigt!

Ja, ja. Jag ska inte överdriva. Men det finns så mycket annat som jag hellre gör, och ibland gör, än käka och gå till sängs. På kvällen är jag som mest kreativ. Det är då min hjärna spinner som bäst och det är då jag kan få utlopp för all min kreativitet på det lätt konstnärliga planet. Det är också då jag helt och fullt totalt kan få slapphetsspatt och sitta och zappa till tre på natten. Att zappa är för mig också en kreativ och fantasieggande sysselsättning, förvisso någon annans fantasi men ändå något jag tar emot och omhuldar. Jag tror att jag som mest har följt fyra långfilmer samtidigt på olika kanaler (by the way är synkroniserade reklampauser ett otyg jag verkligen hoppas tevebolagen lägger av med direkt!). Allt glo på teve är kanske inte fullt lika kreativt som att skapa själv, men ack så skönt.

Detta beteende är också inte helt ovanligt så fort jag är bortrest från familjen. Jag jobbar lite extra under kvällen, och sedan ligger jag i sängen och bläddrar mellan kanalerna. Allt för att slippa gå och lägga mig. Allt för att inte behöva avsluta dagen. Allt för att inte behöva sluta ögonen. I ensamhet. För mig själv. Utan att höra min frus andning bredvid mig…

Jag avskyr verkligen när Anneli är bortrest. Som ikväll.
Avskyr det!

#Blogg100

Hälsan tiger still…

En liten hälsogubbe

Utan hälsan sägs vi inte ha något. Men hälsan får vi inte, utan måste jobba för den ibland. Det är kanske inte fullt så roligt…

Skärpning! Det gör den ju inte alls. Den skriker något så infernaliskt högt. Och är det något som jag fått papper på, är att just min hörsel är det minsann inget fel på. Vad hustrun än säger!

Nej, hörseln är okej. Det fick jag veta efter att ha varit på företagshälsovården. Inte heller mitt midjemått är det något fel på. Eller mitt BMI. Nu har jag ju alltid varit lång för min vikt. Eller heter det lätt för min längd? Nåväl, jag har aldrig varit direkt krallig av mig, och såhär 44 år senare känns det som att det inte längre är någon prioritet. Jag är ledsen, men jag spolar nog karriären som gladiator på fyran.

Liiiiite jobbigare var däremot beskedet att jag hade ett alldeles för högt blodtryck. Samt ett kolesterolvärde som inte heller det låg på den godkända sidan om strecket. Det känns som om det här hälsoprojektet på jobbet kanske ”ligger i tiden”. Min tid, om man ska förtydliga det. ”En idé är att gå ut och gå. En timme om dagen” sade min kontakt på företagshälsan. En timme? Om dagen? Jag skulle vara glad om jag kunde avvara en timme i veckan för sånt. En om dagen är en utopi. En dröm. Tänk vilka möjligheter som skulle uppenbara sig och hur mycket man skulle hinna med att göra om jag bara hade en timme att plocka fram ur gömmorna!

En timme… Shit pommes!

Okej, det jag gör just nu tar faktiskt en halvtimme om dagen. Och egentligen så skulle jag kunna ta en sväng direkt när ungarna gått och lagt sig. Då kanske jag också skulle slippa det blodtryckshöjande ”jag kan inte sova”, och det är ju ganska bra. Men… en hel timme?

Jag får väl börja i morgon. Eller vänta, det går ju inte. Då har vi möte här hemma efter jobbet. Påsken står förresten för dörren, och då har jag ju egentligen inte läge för detta. Speciellt inte med tanke på svärfars goda mat. Paltkoman blir ju monumental…

Det här funkar ju inte!

Men om jag tänker på det, kan jag inte liksom dra ut på det? Jag har ju testat lite nu i helgen. Innan frukost. Knata på allt vad jag kan längs toftavägen i tio minuter och sedan tillbaka. Det gör ju 20 minuter. Och sedan en lika kort promenad efter nattningen? Inte för att jag gjorde det sistnämnda i lördags, men ändå. Söndagskvällen blev vikt för detta. Summan blir visserligen inte en timme om dagen, men med det övriga grävande och harvandet i trädgården tror jag att jag kompenserade svettmängdvis i helgen. Jag tror också jag nu fick sparken i baken som får mig att ta upp min korta lunchprommis igen på vardagarna.

Jösses… Kanske, kanske kan det funka ändå. Flytta på dig Hero. Det är dags för en ny arenans mästare!

#Blogg100