Lite hälsa, meter för meter

Bild från Pokemon Go

Det är inte bara ett spel. Det är även ett motionsredskap. Typ en motionscykel. Fast utan den trista trampningen…

Det är nog tur att ni inte ser mig just nu. Teve. Vin. En ganska stor skolavslutningstårta. Det sprutar inte riktigt hälsa och vitalitet kring mig just nu. Och ändå är det just detta vad jag tänkte skriva om ikväll. Det och…

..ett mobiltelefonspel!

Okej. Det där gjorde ju inte saken bättre det heller.

Men ni vet, jag fyller år idag. Jag fyller ett år med Pokemon Go. Och Pokemon Go må vara ett spel, men det gör lite med din kropp också. Något gott. För en av fördelarna med spelet är att du behöver flytta på dig. Visst kan du fuska. På många sätt. Men hur kul är det egentligen?

För tre år sedan sade läkaren åt mig att jag borde röra på mig mera. Lyckligtvis är jag en sådan som när jag verkligen anammar något, så anammar jag det fullt ut. Så länge jag kan. Men eftersom jag inte riktigt är någon större idrottsfanatiker, i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten av av att vilja sporta, så blir det där med motion lite svårt.

Promenaden blev min lösning. Och promenera gjorde jag. Jag har sedan dess i stort sett gått varenda jämrans dag, i ur och skur. Det har ”gått” ganska bra. Det senaste året har det faktiskt gått riktigt bra.

För tack vare mobilspelet har jag gått lite, lite mer. Lite, lite längre. Visst, jag har andra hälsoappar på min telefon. Säga vad man vill om iPhone, men den är faktiskt en liten hälsomätare i sig, med alla sina finesser inbyggda i luren. Bland annat får du veta hur många steg du tar. Varje dag. Eftersom jag i princip inte tar en meter utan att mobilen är med mig, så registreras i stort sett alla mina rörelser.

Men Pokemon Go är oftast bara igång under mina promenader. När jag promenerar. Det betyder att idag har jag gått omkring på mina promenader, med mobilen och Pokemon Go, ganska många meter. Faktiskt så säger Pokemon Go att jag under detta år gått 898 300 meter.

90 mil. För att kläcka lite ägg i ett mobilspel. Hade det inte varit för att jag samtidigt samlar pokemongodis så hade jag trott att jag var galen!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?

Allt det stora i det lilla

Lite stort. För det lilla...

Lite stort. För det lilla…

Det finns en lycka i det lilla. I det där fjuttiga som inte flyttar berg, störtar diktaturer eller erövrar kontinenter. I det lilla, som du hittar i en blomma, ett minne eller en flyktig doft.

Det finns en lycka i att ha gjort så mycket, för så få, med så lite. Att under en dag inte hinna göra mer än att vara med familjen, pyssla i trädgården, eller bara… plocka med grejer.

Då hinner man heller inte med att skriva. I alla fall inte något stort…

En vanlig fredagkväll

Tomt glas och lite chips

En vanlig kväll…

Det är en vanlig kväll ikväll. En helt vanlig fredagskväll. Det är en sån där fredagskväll, som man som vanligt känner sig som en makaron som fått koka lite för länge. Typ en treminuters som förvillat sig i en kastrull med vanliga åttaminuterspasta.

Det är en helt vanlig fredagskväll med lite teve, chips och ett halvt glas vin. Plus några grabbar som kört ett LAN i hobbyrummet i några timmar. Det är en helt vanlig fredagskväll där vi hunnit med ett gammalt avsnitt av Mythbusters. Ett avsnitt där de testat jordbävningar och vilken offentlig toalett som är minst yuckig.

Nu är den här fredagskvällen snart till ända. En helt vanlig fredagskväll här hemma, och barnen har hunnit somna…

..vilket jag kommer göra väldigt, väldigt snart jag också. Som sagt så är det en helt vanlig fredagskväll. Med allt vad det innebär…