Smultronstället från en annan tid och plats

Rucklet i dimma

Det här är Rucklet anno 2013. En dimmig augustimorgon. Det är lite mer än ett år innan vi visste att vi skulle bli gotlänningar, men i efterhand vill i alla fall jag påstå att det var just Rucklet som fick oss att omedvetet sätta in en extra växel för att bli öbor. Tor jag…

Smultronställen är bland det bästa som finns. Privata små tillflykter, där du får vara du och dit bara de närmaste har tillträde. Smultronställen kan också vara stora, fulla med folk och något du delar med allt och alla. Ett smultronställe är vad du gör den till. På dina villkor.

Vi har också ett smultronställe. Ett smultronställe med det inte fullt så attraktiva namnet Rucklet. Där hittar du också Mögelförrådet och Dassförrådet. Vi vet att namnet inte riktigt gör vårt smultronställe rättvisa, men det är också en liten påminnelse om vad som varit. Eller vad som fortfarande är.

Vi skaffade Rucklet när vi fortfarande var fastlänningar. Det blev en egen, fast punkt när vi besökte ön. Det var också ett ställe vi ibland drömde om att vi skulle slå ner bopålarna i. Nytt eller gammalt, utbyggt eller tillbyggt. Vi planerade för en framtid vi inte visste när den skulle komma.

Men framtiden blev nutid snabbare än vi någonsin kunnat tro. Bopålarna sattes på annan plats, och de senaste åren har Rucklet varit en favorit vi allt för sällan tagit oss tid att besöka. Ett litet dåligt samvete i värsta fall. En plats där det går att se hur tidens tand hela tiden sätter spår, men spår som vi också lyckats mota bort från gång till annan. En panel här, en skorstensstock där. En bit gräsmatta som återigen fått bli klippt, en rabatt som fått se dagens ljus. Gammalt har fått ge plats för nytt, och gammalt som fått ny lyster.

Vi har precis haft en heldag i Rucklet. Mer än så, vi har haft ett helt dygn i Rucklet. 24 timmar på vårt smultronställe.

Vad mer kan vi begära?

Medan mörkret sänker sig…

Min och fruns säng i Rucklet. Hopfällbar, specialgjord, underbar! Och på bilden syns en hund också... Foto: Anneli Wahlgren

Min och fruns säng i Rucklet. Hopfällbar, specialgjord, underbar! Och på bilden syns en hund också…
Foto: Anneli Wahlgren

Nej!

Det är fredagskväll. Jag och hustrun har suttit med lite ost och vin på altanen vid Rucklet. Nu lyser en brasa i kaminen medan sönerna, och hunden, ligger i sina sängar, och jag har en tandborste och en kudde som ropar på mig. I den ordningen…

I morgon fortsätter renoveringen av Mögelförrådet. Låt oss säga att pausknappen fastnat lite, men jag hoppas få sätta fast dörren och regla klart taket. Och att svärfar ser till att tåtarna räcker fram till lampsladdarna.

Bara kaffet räcker är jag nöjd!

Larmet som förblindar

Vatten som rinner ur ett bamburär

Vatten skapar lugn hos människor. Vi gotlänningar borde vara extremt lugna, men det är vi kanske inte… Foto av Dean Hochman och hans konto på Flickr.com, under licens CC BY 2.0.

Näthat. Donald Trump. Skolrenovering. Filmdomar. Krig. Mord. Flyktingar. Rasister… Det är löjligt enkelt att reagera just nu. Och just i detta nu är detta precis vad som händer. Alla reagerar. Hela tiden. Och alla höjer rösten lite mer för att göra sig hörda. Argumenten skruvas upp lite till. De enkla poängerna tar plats då de är lätta att reagera på. Snabbheten vinner över träffsäkerheten.

Reflektion är en bristvara!

Det är lite skrämmande på sitt sätt. Jag har alltid fått höra att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Jag har en favoritbild där två män står på var sin sida om en siffra som är ritad på marken. Den ena utbrister tvärsäkert ”En sexa”. Den andre är lika säker på att det är en nia. Ivern över att få övertyga den andre hindrar båda att inse att det kan finnas ett skäl till varför man inte kan komma överens. Frågan ”varför vill han inte lyssna på mig” överskuggar frågan som egentligen är viktigare att ställa sig; ”Varför vill han inte lyssna på mig?”. Eller ”Vad ser han som inte jag ser?”.

Ibland måste man enas om att inte vara överens. Ibland måste man släppa att man tycker olika för att komma vidare. Det betyder inte att du erkänner att motparten har rätt. Du är tvärt om ”vuxen” nog att förstå hur man går vidare i en låst situation.

Jag tror vi behöver lite mer ”vuxna” inslag i debatten just nu.

Som av en händelse skrev Jonas Gardell i en av aftondrakarna om hur den nutida debatten skulle må bra av att man slutar skrika på varandra och istället börjar lyssna. Han jämförde det med första världskrigets skyttegravskrig under en bister julafton. Gardell är inte den förste som påminner om detta. Inte heller den siste.

Reflektion. Som sagt var…