I den här godishögen, som växt sedan min födelsedag i januari, finns asken med marabouhjärtan fick jag av älskade frun. Den är orörd. Än så länge!
Jag har ingen aning vem som sade det först, och en snabb googling (ja, det är ett verb nu för tiden) avslöjade inte heller upphovspersonen. Men det förändrar inte fakta. Mina laster kan jag bara förändra, aldrig ta bort. Summan av lasterna är alltid konstant. Det är därför jag tagit en vit månad.
Jag. Gillar. Nämligen. Sötsaker.
För att det är gott. Och sött. För att inte tala om att det är lättillgängligt och bra att handla ”just in case” när man ändå är i affären. Det har hänt att jag köpt en rulle fruktmentos i Vibblehallen och att den är slut när jag är hemma fyra minuter senare. Jag käkar också upp mina barns godis medan de sover. Inte för att de bryr sig. För har de inte tagit hand om påsarna med Tom och Jerry efter förra barnkalaset, typ de ni ser på bilden, så lär de inte fråga efter det i morgon heller. Jag gör dem egentligen bara en stor tjänst.
Därför bestämde jag mig för att ta en vit månad. Eller rättare sagt en ickevit månad. En socker-mellanmål-godistuggande-frimånad. Och ja, det var ett väldigt strategiskt val också, för jag bestämde mig på morgonen den första februari. Den kortaste månaden på året. Tyvärr är det skottår i år, men ändå. 29 sockerfria dagar är färre än 31.
Och under dessa fyra veckor har jag i stort hållit mitt löfte. Två ”lördags-teve-semlor och tre glassar som efterrätt är det enda som fått passera. Och två mackor och en morot. Plus en kaka när jag var på möte och hade huvudet under armen när kaffet kom in. Under tiden har godisberget här hemma växt. För slasktratten till godismonster, det vill säga jag, har tagit godispaus.
En paus som nu kommit till ett slut. Ro hit godiset. Nu!
