När tuppen vill gala men inte ens pallar att kraxa

Det här är anledningen till en väldigt dålig munhygien just nu. Men det är ändå bättre än ett väldigt vresigt humör!

Det här är anledningen till en väldigt dålig munhygien just nu. Men det är ändå bättre än ett väldigt vresigt humör!

Som vissa redan märkt så är jag lite raspig i rören just nu. Det betyder att jag är hes. Väldigt hes faktiskt. Jag har kunnat leva de senaste dagarna på skämtet ”jag har precis varit i London, och tömt britternas hela förråd av whiskey”. Så hes!

Och där fick jag återigen nämna att jag varit utomlands. Om jag nu släpper resan för ett ögonblick, så kan jag berätta att kombinationen hes och Mattias har varit ett omaka par väldigt länge. Jag tror att det kan ha börjat i gymnasiet. Eller till och med på högstadiet. Det är lite oklart, men när hesheten slår till får jag från bekanta antingen höra ”inte nu igen” eller”va? Är du fortfarande hes?”. Eller bara ”va?”. Det är faktiskt det vanligaste…

Det finns egentligen hur många historier som helst från när jag haft problem med den verbala kommunikationen. Men… det är inte det jag vill berätta idag. Nej, vad jag tänker berätta om är egentligen ett tips. Ett tips om hur du kan skaffa dig åtminstone några få timmars sömn när det är som värst.

Mitt stalltips heter Fisherman’s Friend. Och, innan ni hinner fråga, jag har inget sponsoravtal med dem. Ännu. Förresten så gillar jag Gammeldansk också, om nu någon skulle känna någon som skulle kunna ha med dem att göra.

När jag har en jobbig natthosta, så är åtminstone mitt problem just när jag ska somna. Det är då halsen helt plötsligt börjar kärva och jag blir klarvaken igen. Det är lätt hänt när lungorna plötsligt får för sig att hoppa ur bröstet. Vad som däremot då brukar fungera är en tablett som jag lägger mellan kinden och tandraden. Där ligger den och ”läcker” stark saliv vilket stillar hostreflexen tillräckligt länge för att jag ska hinna passera stadiet mellan vaken och sovande. Då när hostan vanligtvis sätter igång.

Det fungerar visserligen bara till nästa gång jag är uppe i REM-sömnen igen. Då vaknar jag av hur hostan sätter igång och jag lägger en ny tablett i kinden. När jag sedan vaknar har jag kanske inte världens bästa smak i munnen. Och magen kan kärva lite efter en jobbig natt. Men jag har i alla fall fått sova då och då under natten, och det är det viktigaste.

Speciellt nu när läkaren vägrar skriva ut mer Cocillana-Etyfin till mig…

Det finns inget som hemma

Jag är inte den som ärr den, men på sitt sätt hoppas jag att det här var den sista stjärtfenan jag ser på ett tag.

Jag är inte den som ärr den, men på sitt sätt hoppas jag att det här var den sista stjärtfenan jag ser på ett tag.

Äntligen hemma. Jag klagar absolut inte, men åtta resdagar under elva dagar skulle kunna vara tillräcklig i vissa lägen. Det har varit fantastiskt roligt och lärorikt, så just nu ser jag fram emot en lugn helg hemma så jag kan smälta alla intryck.

Det kommer ändå bli lite att göra i nästa vecka när jobbets nya hemsida publiceras…

När du trillar ner i gamla hjulspår. Spårbundna hjulspår…

Det är jättebra att tågen går i tid. Jättebra. Förutom när inte jag är i tid. Då är det inte så bra...

Det är jättebra att tågen går i tid. Jättebra. Förutom när inte jag är i tid. Då är det inte så bra…

Huvudstaden fascinerar mig så smått. Visst. Här finns ett rejält utbud av allt, i en lagom omfattning och tillgängligt för om inte alla så för väldigt många. Ändå ska allt ta en sån j-vla tid!

Ja, jag är lite trött och grinig efter två väldigt bra utbildningsdagar. Jag har fått en massa nya insikter, en hel drös med nya (och uppdaterade gamla) kontakter, och allt avslutades med en fantastisk show/standup/seminarie av Klas Hallberg som bättrade på skrattrynkorna alldeles för mycket. Det har helt enkelt varit jättebra!

Så lite smolk i glädjebägaren är det att försöka träffa en gammal kompis. Missförstå mig rätt nu, för jag hann träffa polaren. Jag lyckades också i stort plocka mina färdmedel utan några längre ställtider aka hållplatsväntan och, vilket skulle kunna vara viktigt i sig, jag lyckades pricka in alla huvudstadens trafikslag. Förutom båttrafiken. Men pendeltåg, bussar, t-bana och spårvagn passade jag på att åka med.

Och min gamla kompis är verkligen av den där ”vi har inte setts på ett par år, bara pratats vid några gånger över telefonen, och ändå tar vi upp samtalet som om vi sågs i förra veckan” -sorten. Tre timmar blixtrade formligen förbi! Men…

..det är inte riktigt okej att det ska ta sådan ohemul tid att resa inom länet. Stockholms kollektivtrafik är som ett tidsmässigt svart hål. En malström som suger i sig sekunder, minuter och timmar utan motstånd. Ssschluuuurp!

Att jag sedan missade pendeln hem med bara sekunder bidrar såklart till grinigheten. Jag fick ju sitta och vänta i en hel jämrans kvart på nästa!

Avgå. Nån! Eller så kanske jag borde gå och lägga mig istället…

En kommunikatör i mängden

KOM-dagarna i Upplands Väsby 2016. Inför släppet av en ni webb bara för att nämna något.

KOM-dagarna i Upplands Väsby 2016. Inför släppet av en ni webb bara för att nämna något.

Okej, nu börjar det bli lite tjatigt. Dessutom har jag blivit aningen bortskämd. Jag menar, ytterligare ett hotellrum. Men inte centralt i en europeisk storstad utan i en förort till Stockholm.

Nu ska jag inte skämta bort detta. Det är faktiskt lite otroligt att få göra dessa resor i tjänsten. Den här gången handlar det om Svenska kyrkans egna kommunikatörsdagar i Upplands Väsby. Om jag förstod det rätt är vi cirka 300 personer på plats som på olika sätt sköter församlingarnas kommunikation. På heltid, på deltid eller på fritiden. Just här och nu sker kunskapsutbyte på riktigt!

Faktiskt tycker jag att det så här långt, efter den första av två dagar, är lika bra som första gången jag var här. Då överväldigades jag av den energi jag upplevde. Från publiken. Från scenen. Från deltagarna. Men då var jag ny på jobbet, och kände egentligen inte någon utöver de övriga från Gotland. I år… är det en jäkla skillnad. Här träffar jag människor från almedalsveckan. Jag träffar folk från Gotlands kyrkvecka. Jag hör mitt namn ropas över rummet av kollegor jag ännu bara samtalat med via Facebook, e-post och Twitter. Och jag har kompletterande samtal och jobb med dem jag reste med till London i förra veckan.

Och det är helt fantastiskt. Jag svävar som på små moln. Jag pratar med kollegor jag ser upp till. Med folk jag känner att jag kan lära mig något av. Men också dem som frågar mig om vad jag tycker och tänker. Hur jag gör och hur jag hanterar vissa frågor. Det är… omtumlande!

Att sedan alla seminarierna jag rest hit för är läro- och innehållsrika är ju inte fy skam det heller.