Till i stort sett alla blogginlägg använder jag något av dessa redskap. Plus min iPhone – såklart…
Idag är det den 21 mars. Det innebär post nummer 20 i utmaningen #Blogg100, och att jag därigenom lyckats ta mig igenom 20 procent av dagarna. Det har märkligt nog gått ganska så bra, och att jag så här långt är riktigt nöjd med resultatet. Det har inte varit oöverstigligt att komma på något att skriva om varje dag och vissa dagar har det gått över förväntan. Det ska bli väldigt intressant att se om jag hinner utvecklas något när jag närmar mig slutet av utmaningen.
Men vad jag redan identifierat är en inte helt klockren tidpunkt för mina publiceringar. Det har blivit lite i sista minuten, sent på kvällarna. Jag måste erkänna att jag anar en liten trötthet så här dags när klockan snarare är närmare midnatt än eftermiddagsfikat. Därför måste det till en förändring. Under dagen i morgon måste jag hitta kraft och kreativitet nog för två inlägg på Lammlur. Ett för söndagen och ett för måndagen. Bara för att jag ska slippa uppdateringar klockan tio i tolv varje dag!
Jag kanske också ska testa några nya ramar. För några år sedan vill jag minnas en artikel, eller jag tror snarare en krönika, om hur Gotlands tidningars Magnus Ihreskog fick frågan om hur långa hans artiklar var. Svaret var inte det väntade, i antalet ord eller rader nedskrivna. Nej, hans svar var ”45 minuter”. Han skulle få till en krönika på tre kvart, annars var det ingen idé.
Det är ett lite märkligt sätt att specificera sitt skrivande. I minuter istället för antalet tecken. Men varför inte? Idag är tiden det viktigaste vi har och det enda som är obevekligt. I de flesta professionella fall mäts allt i tid. I antalet nedlagda arbetstimmar med än det ena, än det andra. Kanske det är en begränsning som är rimligt?
Hinner jag göra två inlägg inom två timmar i morgon..?
