Egentligen är det en deckare. En spännande berättelse om relationer, ondskefulla fiender och turerna inför ett förestående dödsfall. En invecklad intrig där de många redan pekat ut mördaren och alla vet vem offret är redan från sidan ett. Ett offentligt dödsfall där offret i realtid själv refererar sin egen död!
Några väl valda skärmdumpar av de fyra största tidningsdrakarna, kvällen den 5 juli 2015.
Någon deckare är det ändå inte. Inte ens en kriminalroman eller någon ”pulp fiction”. Det handlar om vad som kallas ”gammelmedia” och det faktum att förändringens vindar inte riktigt når in i redaktionernas tankevärld. Eller rättare sagt inte når in i mediahusens affärskorridorer.
Jag är långt ifrån först med denna tanke. Ärligt talat har många redan sagt det mesta och det bästa om hur internet påverkar medievärlden. Men i synnerhet två händelser under politikerveckan i Almedalen gav åtminstone mig en känsla av att något är så väldigt fel med dagens media. Samtidigt… tror jag att lösningarna ligger närmare redaktionerna än vad de vill inse. Vi har faktiskt ett exempel här på Gotland. Ett exempel jag tror kommer klara sig och rida som Lucky Luke rakt mot den nedåtgående solen där borta i sin Horisont.
Idag är internet mediekanalen nummer ett för en växande del av befolkningen. Bloggar. Facebookuppdateringar. Twitteroneliners. Fotomontage. Videosnuttar. Internet har givit alla chansen att nå ut med det de vill säga till en historiskt sett otroligt låg kostnad. Aldrig tidigare har det varit så billigt att nå så många så snabbt. Detta används av kungahus, politiska partier, organisationer och företag som på så sätt försöker ”äga” och odla sin egna image. Av samma anledning hittar vi här också diktaturer, kriminella organisationer, terrorister och smugglare av såväl människor som droger och vapen. Internet är en kanal. Det är människorna som fyller kanalen med innehåll.
Här hittar vi även gammelmedia, ofta i en bantad version av vad som senare sänds eller trycks, som försöker vara en del av ovanstående för att smälta in och plocka trafik via klicksuccéerna. I bästa fall fungerar internet för media som ett uppslagsverk och informationsnätverk. I sämsta fall som clickbait och ren omedveten desinformations- och ryktesspridare.
Den första av mina två reflektioner handlar om vad vi idag kan läsa om i våra dags- och kvällstidningar. Ja, det finns nyheter också. Ja, det finns grävande scoops. Men där finns även en växande mängd… superstressad utklämd skit! I värsta fall hittar du den bästa samhällskritiken på seriesidan. I jakten på lönsamhet görs snabba nyhetsknäck utan analys eller bakgrundskoll, allt för att fylla ut mellan annonserna. Tack vare en gedigen erfarenhet kan ändå redaktionerna hantera detta då de känner sin målgrupp. De vet att världen inte är svart eller vit. Den är även rosafluffig, och det gäller att bejaka läsarna med en lagom dos av varje. En tiondel vitt. En tiondel svart. Och åtta delar konsumentanpassat dravel.
Det är i mycket just det rosafluffiga jag möttes av när det gällde rapporteringen från Almedalen i år. Där var det mer fokus på vad folk hade på sig och vem man träffade på Visbys gator, än vad som egentligen sades på seminarierna och i talarstolarna. Till exempel skulle det året ha funnits fem seminarier om mångfald under almedalseckan. Tre av dessa med kyrkan som avsändare. 2015 var det runt tre hundra olika träffar på temat. Lite minera än en tiondel av programmet. Jag tycker inte ökningen syntes i mediabevakningen.
Reflektion två, som på sätt och vis bara understryker ovanstående, är ”scoopet” om miljöpartiets Åsa Romsons så kallade skämt om koncentrationslägret Auswischs placering. Egentligen skulle den virala utbredningen, eller rättare sagt placeringen, av detta vara mer intressant för media att gräva i. Det kanske skulle leda till ett och annat avslöjande om människor som hatar på nätet. Istället stämde media i bäcken utan att i vissa fall ens kolla upp när, var och varför språkröret sade detta.
Det är därför gammelmedia blir lika ointressant som ”nyheterna” du hittar i ditt facebookflöde. Och lika trovärdigt. Det är nämligen här gammelmedia gräver sin egen grav. ”Om det står i tidningen så måste det vara sant” har kanske aldrig varit en sanning. Men idag skulle jag vilja påstå att det är viktigare än någonsin. Aldrig tidigare i historien har källkritiken varit så viktig som nu. Aldrig tidigare har journalistiken i just gammelmedia saknat så mycket trovärdighet som just nu. Aldrig tidigare har så många velat betala så lite för vad som är sant eller falskt!
Tyvärr har inte heller jag en lösning. Den som kommer på det kommer bli ruskigt rik. Jag tror däremot att framtiden ligger i ett första vägskäl. Den ena vägen är att fortsätta tillfredsställa så många som möjligt och därmed tappa relevans. Den andra är att börja fokusera på innehållet och bli trovärdiga. Den första vägen är kortsiktig och den mest inkomstbringande. Den andra är en långsiktig investering med en troligtvis liten men stadig avkastning. För hur mediahusen än tänker finns det bara en sak som är säker; medievärlden förändras och det gäller att anpassa sig till verkligheten istället för att försöka anpassa verkligheten. Annars gräver media sin egen grav, refererar sin död, och publicerar den såsom sitt sista andetag på nätet.
Med rubriken ”Jag dog. Du kan aldrig gissa vad som hände sen…”!
