Lite skön, men märklig, avslutning av helgen. Visst, alla gör vi allt vi kan för våra barn, och ibland gör vi alla något extra. Men jag och åttaåringen har just haft en hel dag för oss själva. Och det är mitt eget fel. Tack och lov!
Vi får gå tillbaka några månader för att förstå varför jag får skylla mig själv. Men i förra veckan blev familjens minsting bjuden på födelsedagskalas. Av sin förra klasskompis i Vallentuna. De var några som var väldigt goda vänner, sådär som åttaåringar kan vara, så det var bara naturligt att även bjuda in kompisen som flyttat sisådär 25 mil. 15 mil rätt ut i Östersjön.
Såklart skulle han bli bjuden! En kompis. En i gänget. Polaren i pölen! Och… vem är då jag att säga nej? Eller frun för den delen?
När jag skriver detta sitter jag och åttaåringen i bussen, på väg tillbaka till Nynäshamn, och klockan närmar sig kvart i sju. Båten kastar loss klockan 20.05 och det är precis tolv timmar efter det att jag och sonen lämnade Visby hamn för resan till huvudstaden. I två timmar varade själva födelsedagskalaset, och sonen älskade det! Vid frågan om det hade varit kul fick ögonen den där lystern som bara en förälder kan se, och som totalt smälter ens hjärta.
”Jaaa”!
Vi får se hur mycket han gillar tillvaron när jag väcker honom för skola i morgon, men just där och då sken det om hela ansiktet.
Så varför offrar vi en hel dag, och lite till, för ett litet födelsedagskalas? Varför satsade vi våra resurser på något som knappast ger något av reellt värde tillbaka, utan istället dränerade en redan stressad familjebudget? Kärlek är en del av svaret på den frågan. Och lite föräldraskap. Men framförallt så handlade det om tillit och förtroende!
Barnens första reaktion på att vi skulle flytta till Gotland var inte vad jag skulle vilja kalla översvallande positivt. Raka motsatsen är kanske närmare sanningen. Men bara timmen senare började det vända, och en av anledningarna är det faktum att i våra ögon ligger Gotland nära det svenska fastlandet. Även i våra barns ögon. Ön ligger inte på andra sidan jorden. Fastlandet är inte granne med Långtbortistan! Barnen har sett hur vi, deras föräldrar, faktiskt kunnat lämna hemmet på morgonen för att vara hemma till kvällen och ändå hunnit vara i Visby på möte. Eller, vilket vi redan hunnit praktisera några gånger, i Stockholm på snabbvisit.
Och däri låg också en del av acceptansen. Våra söner behövde inte säga farväl till sina vänner. Vännerna fick fortsätta vara en del av deras liv. Idag går det att bygga broar över avstånd! Vill en vän att just du ska vara med vid en viktig milstolpe i vännens liv, så kan du vara där för honom. Och för åttaåringar är födelsedagar bland de viktigaste milstolparna som finns!
Jag önskar att alla barn fick den möjligheten…
Eller inte? Kanske en ny regering inser att Gotlands viktigaste framtidsfråga är Gotlandstrafiken? Att ön trots allt är beroende av sin vattenburna landsväg, och att snabbhet, tillgänglighet och priset är är en framgångsfaktor även för navet i havet!