Mera kärlek, och med ännu fler mottagare!

Representanter från de nio nätverk som fick årets integrationspris på Gotland 2016.

Representanter från de nio nätverk som fick årets integrationspris på Gotland 2016.

”Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något!”

Det är inte en helt galen tanke. Vill du förändra något, så börja litet. Även om du inte kan eller orkar eller har resurserna, så kan du alltid börja med det du har. Utifrån där du står just nu. Jag vet, eget beröm luktar illa. Jag kan ändå inte låta bli att berätta om två saker som gör skillnad, två saker som jag varit delaktig i. Det kan vara lite jobbigt. Det kan fresta på. Det kan kännas för jävligt till och med. Men du kan alltid försöka.

Igår var jag på en prisutdelning. Gotlands integrationspris 2016 delades ut, och årets pristagare var alla de nätverk som bildades förra hösten. Nätverk med vanliga människor som gjorde vad de kunde för att välkomna flyktingarna som kom till ön. Priset är oerhört välförtjänt tycker jag, och dessa närverk ska ha all heder för vad de gjort och gör. Gotland och gotlänningarna visade sig från sin bästa sida, och som en tidigare pristagare fick jag vara med i juryarbetet.

Ja, jag är lite stolt över mig själv. Stolt för att jag varit med och bidragit till att göra ön lite bättre.

Så var det en sak till. Och det är något jag kan tipsa alla om att göra. Det är nämligen något du kan göra när du ändå sitter och slösurfar eller scrollar längs din status på Facebook. Det finns nämligen en grupp på Facebook som heter #JagÄrHär. Den går ut på att under trevliga former gå in och sprida lite positiva signaler där hat och negativa inlägg börjar spridas. Passa på och läs lite om gruppen, deras metoder och varför de gör det. Du behöver inte ge dig in med hull och hår, utan i din egen takt. Efter din förmåga.

Jag är där. Det får mig att sova lite, lite bättre om natten…

En kärleksförklaring med flera mottagare

För tillfället långt från nära och kära. Men ändå nära mitt förflutna...

För tillfället långt från nära och kära. Men ändå nära mitt förflutna…

Det tillhör inte vanligheten att jag lämnar ön jag återvänt till. Varför skulle jag egentligen vilja göra det? Jag flyttade härifrån 1997, och blev en återvändare 2014. I min bok är det fullt tillräckligt.

Nu hör det till saken att jag trivdes väldigt bra med mina år på fastlandet. Det var rätt att flytta för kärlekens skull, och att jag numera är gift och har två barn med hon som lockade mig från ön är väl det bästa beviset på det. Jag kan till och med ta i lite och påstå att det bästa beslut jag någonsin tagit är att flytta från Gotland.

Hade jag inte flyttat från ön hade jag inte kunnat återvända med en hel familj!

Idag ska jag bara upp till huvudstaden för jobbets skull, och är tillbaka i god tid innan eftermiddagsfikat. Det är tillräckligt mycket fastlandet för den här gången. Mitt liv, och de jag fyller mitt liv med, finns på Gotland.

Du kan ta gotlänningen från Gotland, men du kan aldrig ta Gotland från gotlänningen!

#Blogg24 nummer 2

I morgonljuset ser du det som inte setts

En etta med sovalkov står tom i Västerhejde. Bilda kö, o hugande spekulanter...

En etta med sovalkov står tom i Västerhejde. Bilda kö, o hugande spekulanter…

Här ekar bostäderna tomma. Fast det är ju ett sommarboende, så vem hade räknat med annat. Annars är just Västerhejde ganska så aktuell som inflyttningsort på Gotland, så har råder väl snarare bostadsbrist.

Annars såg jag en möjlig hyresgäst i morse. En orädd koltrast som vägrade flytta på sig när jag och hunden kom. Men jag vet inte… det är kanske inte den ideala grannen om han ska vara så kaxig?

#Blogg24

Beastie Boys, Fårö och ett program på Discovery

Det här är Sudersand.  Ungefär treftto år senare. Och det är inte sanden som är vit, utan det är snö eftersom bilden är tagen i december och inte juli. Men det är i alla fall en blid från Sudersand!

Det här är Sudersand. Ungefär treftto år senare. Och det är inte sanden som är vit, utan det är snö eftersom bilden är tagen i december och inte juli. Men det är i alla fall en bild från Sudersand!

Nostalgi är en märklig sak. Du vet aldrig när den ska slå till, och du vet aldrig hur hårt den träffar. Du kan prata med en kompis och landa i det gamla partyminnesträsket. Du kan hitta ett gammalt foto när du rensar en garderob och vips är du tillbaka på mammas gata. Du vet aldrig när eller hur hårt…

Det jobbigaste är kanske när du minns dina gamla misstag. Något du sagt, gjort eller orsakat. De pinsamma ögonblicken. När du sårade någon. Eller själv blev sårad.

Det är inte det jag tänkte på igår.

Då satt jag och tittade på Discovery Channel tillsammans med min fru. Jag vet inte hur vanligt det är nu för tiden, men själva tittar vi nästan aldrig på ”tablåteve” längre. Ni vet vad jag menar med ”tablåteve”, va? Att se ett program samtidigt som det sänds. Sånt gör vi nästan aldrig nu för tiden.

Nä, vi ser de program vi vill se, när vi vill se dem och ifall de har en liten pil bredvid programtiteln. Det är då man kan se ett program på sina egna villkor. Vill jag inbilla mig i alla fall. Nu var det Discovery och ”Fast and loud” vi såg på, ett av ganska många ”vi tar en skrotbil och gör om den till ett drömåk”-program de har. Även om jag inte vet ett dugg om bilar mer än tillräckligt för att köra dem, och även om jag förstår att det mesta av dessa programs stresspåslag bara är båg, så är de ganska roliga att se trots allt.

När det gäller just ”Fast and loud” så handlar det om en verkstad som heter ”Gas Monkey”. Ett ganska kul namn, och varje gång jag ser på programmet kan jag inte låta bli att tyst nynna på en gammal låt av Beastie Boys. ”Brass monkey”. Från CD:n ”Licensed to ill”. Minns ni den? På konvolutet fanns det en flygplansstjärt som pekade rakt upp. På baksidan var nosen begravt i marken. Eller i en bergsvägg, jag minns inte sådär exakt. När jag googlar ser det ut som en bergsvägg.

”Brass monkey. Brass monkey monkey”… Jag tror det var i slutet på högstadiet. Eventuellt i början av gymnasiet. Men vi var i alla fall några kompisar som fick för oss att vi skulle paddla runt Fårö. Med start och stopp i Fårösund. Första natten sov vi i viken nedanför kyrkan, den andra och resten av nätterna på Sudersand. Det var så långt vi kom innan vi lade ner paddlingen. Istället fick vi tag på lite folköl och festade, och det var då vi lyssnade till Beastie Boys. Bland många andra ska tilläggas, men jag kan bara komma ihåg Beastie Boys just nu.

Jag minns den där resan. Det är ett litet kärt minne från den tiden, och jag hoppas fler än jag kommer ihåg den. Det var de minnena som studsade runt i huvudet när jag och hon jag älskar stängde av teven efter att ”Fast and loud” var slut. Och jag småsjöng hela vägen till sängkammaren.

”Gass monkey. Gass monkey monkey”… Ja, jag sjöng fel. Jag insåg det när jag plockade fram låten på iTunes. Min fru hade nämligen inte en aning om vad det var jag sjöng på. Hon visste heller inte vilka Beastie Boys var. Så jag spelade upp lite av ”Brass monkey”. Utan resultat. Då testade jag istället ”No sleep till Brooklyn”. Fortfarande utan tillstymmelsen till igenkänning. ”Time to get ill”? Ingenting. ”Girls”? Nix.

Till sist spelade jag upp ”Fight for your right”. Den kände hon igen!

Till hennes försvar kan jag säga att nej, hon var inte med på Fårö. Inte den där gången under andra hälften av 80-talet. Eller lyssnade på Beastie Boys ur ett par små batteridrivna högtalare kopplade till en freestyle. Det minnet är bara mitt…

”You got to fight! For your right! To paaaaaaarty!”