Kalla fötter i klimatfrågan?

Frostbiten tulpan

En kylig morgon, med iskristaller som vilar på en tulpan i trädgården. Kan det vara ett bevis på att klimatfrågan är en bluff? Eller att naturen gör vad naturen vill?

På väg till jobbet i morse berättade gotlandsradion att ett nytt rekord sattes i nättres. Det hade varit nästan sju minusgrader noterat på ön. I maj. Så kallt hade det inte varit på femtio år.

Det fick mig att minnas hur någon på sociala medier i veckan skämtade om att den globala uppvärmningen inte kunde komma fort nog. Jag vet att det var ett skämt. Jag lovar. Men ändå kunde jag inte känna ett visst obehag. Jag har tappat lite av min humor vad det gäller den globala uppvärmningen…

Om det blir varmare eller kallare här i norden träter forskarna om. Den globala förändringen kan påverka Golfströmmen, och kanske blir det istället kallare i Norden istället för varmare. Kanske. Vad som är ännu troligare är att vi kommer få ”klimatflyktingar” då Afrika och södra Europa kommer bli för varmt, och bland annat jordbruket riskerar slås ut. Kanske. Vi har också den förväntade havsnivåökningen, vilket kommer påverka Gotland. Kanske.

Det är många kanske, och jag skriver kanske eftersom det inte finns några hårda bevis. Det har ju ännu inte inträffat. Ändå är detta ”kanske” långt mer troligt än ”kanske inte”. Alla forskare pekar på att ”kanske inte” inte ens är troligt.

Men jag tänker inte låta ett tillfälligt köldrekord påverka mig. Det betyder att naturen fortfarande är nyckfull. Det betyder att det snarare är så att för femtio år sedan hade vi en natt i maj som var lika kall som den vi upplevde i nättres. Det är ganska coolt i sig!

Fotnot: I texten skriver jag ordet ”nättres”. Om nu någon skulle ha missat det så är det ett unikt gotländskt ord för ”natten som varit”. Gotlänningarna har alltså ett ord för natten som kommer, ”inatt” och ett för natten som varit, ”nättres”. För det är vi värda!

Att ta ett liv, eller anpassa sitt eget

Skalbagge på cykelväg

Livet återvänder till naturen. Man kan säga att naturen tränger sig på vår urbana miljö. Nu är det dags att vara försiktig…

Livet förändras. Ständigt. Det finns de som säger att vi måste anpassa oss eller dö. Andra att vi ska kämpa emot. Till sista blodsdroppen. Så finns det de som aldrig inser vad som händer, utan bara flyter med. Som döda fiskar…

Jag tror inte jag är än död fisk. Och visst, ibland är jag hur envis som helst. Men blodsdroppen… nja. Nä!… Vad jag däremot är bra på är att anpassa mig. Om jag får säga det själv så är jag en jäkel på att anpassa mig. Det kan vara medfött. Det kan också vara en hjärnskada. Eller en superkraft. Vad det än är så har jag en viss fallenhet att anpassa mig.

Nu har jag en jätteutmaning framför mig. Nej, vänta… Det är två jätte utm… Eller stopp där. Jag har redan anpassat mig och nu ska jag… oanpassa mig!

Jag har anpassat mig till livet som husse. Precis som jag en gång anpassade mig som pojkvän, sambo, fästman, make, pappa och tvåbarnsfar. Eller som västerhejdebo, ganthembo, visbybo, sumpanbo, vallentunabo för att nu ha slutit cirkeln som västerhejdebo. Livet förändras och jag förändras med livet. Jag har numera en hund. Och har anpassat mig till det.

Och som husse… förväntas jag att gå ut med hunden lite då och då. Visst, jag har redan mina morgonpromenader. Men att gå ut med hunden är inte samma sak. Nu måste jag anpassa mig till att någon annan hastigt och lustigt tvärnitar för än det ena, än det andra. Tidigare gick jag sällan ut i onödan. Nu får jag göra det hela tiden. Förut höll jag mig till väl upptrampade stigar. Nu är jag ute på åkern och…

Nej, se där får jag omprogrammera mig själv. Nu är det vår. Nu är hela naturen en barnkammare i varande. Nu får inte hunden springa utan koppel. Nu måste jag se till att… inte ta livet av oskyldiga djur. Det är inte hunden utan jag som måste bli försiktig.

Jag gick med långt koppel idag. Jag höll koll på hunden så hon inte skulle få korn på något som hon absolut inte fick jaga. Jag såg hela tiden ett par steg framför hunden för att hon inte skulle kliva rakt i ett bo. Jag… missade med ett tuppfjät fågeln som precis flög upp från där jag tänkte sätta ner min egna fot. Jag hade sånär klivit rakt på det lilla boet. Krossat de fyra små äggen. Jag blev så ställd att jag glömde fotografera nästet. Så ställd blev jag!

Jag trodde hunden var den stora risken med att vara ute i naturen om våren. Det var hon inte. Det var jag.

Det finns en risk att jag anpassat mig lite för mycket till den där hussegrejen…

Med barnkammaren som mål

En bräkande lammunge.

Vi har träffat lamm. Och lammungar. Som alla som varit på Gotland vet, så är det en stor skillnad på dessa två. Bokstavligen!

Livet är varierande. Jag menar, idag fylldes mitt flöde i sociala medier av väldigt många olika bilder. Vissa var bakis medan vissa härjade i trädgården. Vissa gick i tåg, medan andra valde att titta på. Många hade en helt vanlig dag hemma, andra passade på att göra utflykt i det vackra vädret.

Jag är uppvuxen på landet. Vi hade egna lamm. Hos grannarna runt om fanns det hästar och tjurar. Jag hade kusiner som födde upp grisar, så jag vill påstå att jag har… en liten, liten känsla av vad jordbruket betyder. För ön. För oss. För allt!

Så vi hälsade på en kompis med familj. Det var inget spontanbesök, för vi har planerat detta ett tag. Vi ville komma medan naturen leker barnkammare. Och det är den just nu. Så därför var de så roligt att få hälsa på vid Puttersjaus Gård.

Jag tror sönerna kunde ha suttit med lammen ännu lite längre… Även Anneli!

Ungar och lammungar. Plus en fru.

Ungar och lammungar. Plus en fru.

Ehh… den här var något… nytt?

Valborg på Fridhem

Det brinner på bilden. Till vänster. Och det är många som ser på…

Jag vet inte när jag sist firade Valborg. Jag vet var, men inte när. Visst kan det vara minnet som spelar mig ett spratt, men…

..nä. Jag vet faktiskt inte.

Det var på Skansen. Vi var där med ett par kompisar från Vallentuna, men jag kan inte riktigt komma ihåg om det var före barnen kom. I så fall bodde varken vi eller vännerna i Vallentuna, utan i Sundbyberg och… Solna? Vad jag däremot minns så var det extremt mycket folk. Och kallt!

Fridhem 2017. Ja, det är egentligen ganska kallt i år också. Men solen ligger på från väster så det går att hålla kylan stången trots att jag egentligen klätt mig alldeles för jämrans dåligt. Bekanta till höger och vänster värmer upp det också. Plus att brasan är rejält tilltagen vilket tilltalar en smygpyroman som mig själv.

Det kan kanske bli en liten tradition det här…