Förutsättningen för att Gotland ska växa

Nedanstående insändare skickades till de gotländska insändarsidorna strax efter att Pigge Werkelin med vänner visade upp Plan B. Jag skrev dock insändaren innan, men innehållet påverkas inte nämnvärt av deras utspel. Mest därför att jag saknar en framtidsvision i Plan B såsom den presenterats så här långt.
Insändaren publicerades på själva lucia.

20121213-230354.jpgGotlandstrafiken är A och O för att utvecklingen av Gotland ska kunna gå framåt. I dagsläget finns det inget annat som påverkar så mycket som kommunikationerna över havet!

Under det senaste året har jag följt debatten, försökt själv att påverka, och tagit del av argument såväl för som emot. Min största rädsla är status quo, där staten genom utspelet om lägre fart fått gotlänningarna att ta mössan i hand och acceptera växande biljett- och godskostnader. Kostnader som för vissa ökat med flera hundra procent på bara några få år!

På den positiva sidan har det varit roligt att se hur trafikfrågan engagerat så många. Att se tankarna på en ny färjeverksamhet växa fram och utvecklas. Mindre roligt har varit de få uttalanden staten gjort om varför trafiken ska bli sämre, och som utan vidare argumentation endast visat bristen på ett framtidsperspektiv.

Gotlands framtid ligger i en ökad inflyttning. Fler öbor genererar högre inkomster för Regionen. Med en bättre ekonomi skapas förutsättningar för bland annat bättre service, men även skattesänkningar vilka i sin tur lockar fler människor. Ju fler gotlänningarna blir, desto mer ökar behoven av service. Mer arbeten, mer tjänster, mer service, mer produkter.

Motsatsen är att fler människor i arbetsför ålder lämnar ön. Ökade kostnader för Regionen samtidigt som inkomsterna minskar drabbar vård och omsorg. Med mindre pengar att röra sig med konsumeras det mindre vilket leder till färre arbetstillfällen. Minskade möjligheter till egen försörjning tvingar gotlänningar att söka lyckan någon annan stans.

Gotland är beroende av sin landsväg med tillgängliga, snabba och billiga transporter. Idag, i morgon, i framtiden. Låt det bli det enda Gotland är beroende av!

Mattias Wahlgren, Vallentuna och före detta Ganthem

Att våga det du inte vågar

Image courtesy of sakhorn38 Hand on cage / FreeDigitalPhotos.netSvenskarnas största skräck är att tvingas stå och prata framför en grupp människor. Det är väldigt få som känner sig bekväma med att ha alla ögon riktade mot sig, och jag är inget undantag!

För fem år sedan skulle jag inte under några omständigheter välja att hamna i en sådan situation. Att stå på scen är något som andra i min familj, släkt och bekantskapskrets är så mycket bättre på. Varför skulle jag ens försöka?

Undan för undan har dock denna skräck/aversion/blygsel naggats i kanten. Jag kan i min yrkesroll hantera situationer där jag ska presentera någon eller något. Jag är inte rädd för att synas eller höras i situationer jag har kunskap om eller för att försöka förklara komplexa ämnen. Och att vara en spelevink är väl lite av ett wahlgrenskt släktdrag.

Men jag sjunger inte! Inte ensam. Inte bland folk! Jag vågar inte när jag är nykter, och jag jag kommer aldrig ihåg några texter efter ett par glas. Så jag står inte på en scen och sjunger. Ensam. Inför andra…

Jag var nyligen på en föreläsning med PG Wettsjö från EQP Business School. Har ni chans att se honom så gör det! Väldigt duktig, väldigt rolig och… väldigt inspirerande. Då sjöng jag. Där och då klev jag upp på en stol inför 200 kollegor och sjöng en kort visa från När Revyn.

Strax innan hade PG Wettsjö berättat om att utöka din komfortzon, det du är bekväm med att göra. För att våga mer måste du minska din rädsla för att misslyckas. Alla som inte hört detta tusen gånger tidigare räcker upp en hand. Men liksom repetition är kunskapens moder så gäller det att upprepa självklarheter tills polletten trillar ner. Jag tror den gjorde det där och då.

Därefter frågade PG Wettsjö om frivilliga som kunde tänka sig att sjunga. Förutsättningen var, att de som inte ville sjunga var tvungna att resa sig upp och jubla efter varje sång. Högt och tydligt. Men ingen vågade kliva fram. Då började han peka på oss, en efter en. ”Sjunga eller jubla”? ”Sjunga eller jubla”?

Jag var den fjärde han frågade. Jag svarade ”sjunga”. Jag fick en mikrofon, jag klev upp på en stol och jag sjöng! Långt, långt utanför min komfortzon stod jag på en stol och tog ton.

Morgonpigg och sund
I arla morgon stund
Jag kliver upp så raskt
Och tar en kaffe kask

Sen gör jag arbetsplan
För hela långa dan
Sen ger jag fan i den å går till sängs igen

Publiken jublade. Jag gick och satte mig på min plats. Och med tanke på textvalet utgår jag från att mitt nästa medarbetarsamtal med chefen blir… intressant.